En vanlig fråga som ofta kommer upp kring min Gastric ByPass -operation när man träffar vissa människor är kring det som kallas dumping. Dumping är alltså något som en GBP -opererad kan få av olika orsaker. Vanligtvis för att man ätit för mycket. Man skulle i det avseendet kunna säga att dumping är ett annat ord för att vara proppmätt omän det känns på olika sätt.

Av dumping kan man få huvudvärk, yrsel, illamående, FRUKTANSVÄRDA SMÄRTOR i magen, kallsvettningar, skaka, hjärtklappning och en hel rad olika saker i kombination. Smärtan av en dumping kan vara så hemsk så man knappt kan eller vill röra sig.

Vissa som har gjort en GBP får dumping lättare och oftare än andra och vissa får det aldrig. Dock så är "aldrig-personerna" väldigt få. Men för att komma till frågan så får man ofta höra saker i stil med;
- Är det inte jobbigt att aldrig kunna äta sig proppmätt?
- Är det inte jobbigt att få så ont om man nångång vill unna sig den där extra portionen?
- Du som bara äter 1,5 till 2 deciliter mat per måltid hinner väl aldrig riktigt avnjuta god mat som innan?

Så jag tänkte besvara frågan/frågorna i det här inlägget. Jag har även fått höra av en annan opererad att h*n aldrig får ont/dumping och det är h*n så glad för. Och det kan jag delvis förstå för att vem fasen vill få dessa jäkla dumpingproblem? ja, ingen om man kan välja bort dom ;)

Men även om jag är en av dom som ganska lätt får denna jävla dumping så kan jag ju faktiskt välja bort det genom att se till att sköta måltiderna och mängden jag äter. Ja och såklart VAD jag äter. Med tanke på att jag har det valet så kan jag på ett sätt glädjas åt att jag får dumping när jag missköter mig. Konstigt!? ja, de låter ju lite udda!

Jag känner så på grund av att en GBP handlar om en skjuts och en hjälp i viktminskningen. Operationen hjälper en de första 8-12 månaderna och sen får man som vilken annan människa som helst kämpa för att gå ner det sista eller hålla i sin nya vikt. Därav så handlar ju den första tiden om en chans att lära sig sitt nya levene. Hur ska man äta, vad ska man äta, när ska man äta...

Operationens hjälp lägger sig efter ett tag, men faktumet att äta små portioner kvarstår. Faktumet att jag kan få dumping kvarstår och det som glädjer mig är att dumpingen hindrar mig från att hamna i den hemskt dåliga matvana jag hade innan. Jag vet hur ont det gör, jag vet hur fruktansvärt det är att ha dumpingen och därför är det inte värt att äta lite extra eller unna mig en "bara för att det är gott -portion". På så sätt så är dumpingen till stor hjälp för att inte låta dåliga vanor skena iväg.

Är du opererad? ja men se dumpingen som en hjälpande hand istället för ett problem då :)

Jag kan absolut äta godis ibland, fika, dricka saft och dricka och unna mig goda saker! Men åter igen så kan jag glädja mig åt att dumpingproblemen kan lära mig att äta mat och annat med måtta.

Innan operation så kunde man bli propmätt, man kunde bli illamående men absolut inte på samma sätt som jag blir av en dumping i dagsläget. Att må lite illa efter man ätit hemskt god mat kanske man kunde leva med, man kunde tycka att det var värt det.. Men smärtan av en dumping är fan inte värd! fyyyfaaaan! Fick så ont en gång så jag knappt kunde andas. Hade ätit palt och det är fruktansvärt svårsmält.

I dagsläget kan jag äta palt, men jag har lärt mig i vilken mängd och hur mycket jag bör tugga eller hur försiktigt jag bör äta det :) Nu får jag sällan hemsk dumping om än jag lätt kan få det och det är just tack vare att dom dumpingtillfällen jag har haft har lärt mig hur jag måste äta rätt.

Blev ett långt inlägg ;) men avslutningsvis lägger jag in en bild på min mage som faktiskt blivit lite mindre. Det går åt rätt håll och för första gången ever i min blogg så tänker jag avslöja siffrorna som min våg visar och har visat :)

Maxvikt: 125kg
Vikt på operationsdagen 18 oktober 2011: 112,5
(gick alltså ner från 125 till 112,5 dom två veckorna
som jag skulle gå på flytande före operationen)
Vikt idag: 80kg
Viktminskning: 45kg

Idag när jag var på hundträffen så tog Terese massa bilder och jag hann som vanligt börja gruva mig för att komma med på bild och som vanligt se ut som ett stort monster som av misstag hamnat där ;P När jag väl får se att en bild på mig kommit upp på facebook så fick jag ju en smärre schock... jag var lixom inte lika monsterstor som jag brukat vara...

ibland hinner inte hjärnan med i viktens förändringar på samma sätt som man kanske tror att man faktiskt gör. Och att se bilden på mig själv idag kändes mer roligt än päst :) Annars har jag alltid känt en obehagskänsla och känt mig mer eller mindre äcklig om jag själv inte valt ut en viss bild att visa.

Bilderna till vänster (med lila tröja) är tagen för några månader sedan, medans bilden till höger är tagen idag. Skilnaden är mycket sötrre än jag hade föreställt mig och då har man dessutom ytterkläder i form av teckbyxor och jacka på den högra bilden! :)



Måste bara vara lite stolt över mig själv! HEJA HEJA! Och på tal om allt med vikten så har jag nått min nästa milstolpe idag, som jag nu kämpat för i evigheter känns de som. Nu har jag 15 kilo kvar tills jag nått mitt slutmål!

Fick denna kommentar idag men tyvärr så hade personen inte lämnat någon mejladress eller bloggadress så därför väljer jag att svara på kommentaren i ett inlägg istället. Inlägget som kommentaren ligger i hittar ni HÄR!

Tack snälla Emma-Marie för din oerhört uppmuntrande kommentar och det du menar är förmodligen överflödig hud ;) När det gäller operationen så är det faktiskt många som tycker att viktminskning efter en sån operation är helt på grund av själva ingreppet, men faktum är (precis som du skriver) att det är en hel del jobb precis som för alla andra som vill gå ned i vikt. Skilnaden är väl mer eller mindre att man inte kan äta lika stora portioner och att operationen på grund av det gör att viktminskningen får sig en skuts i rätt riktning.

Dom som tror att det är LÄTT att lyckas efter en operation vet inte vad dom pratar om för att förändringarna efteråt är inte bara en. Dom är inte heller längre ett "om jag klarar av att sluta med godis" eller "om jag klarar av att ta mina dagliga promenader" utan dom är snarare ett "jag måste för att må bra i kroppen och tillgodose dom behov som min kropp nu säger att är extra viktiga".

Det är många som frågat kring saker efter operationen, hur det är, vad som är tungt och vad som måste förändras så för att inte det här inlägget ska bli för långt så ska jag skriva ett till inlägg ikväll för att besvara just dom frågorna.

Tusen tack för din uppiggande kommentar om mitt vackra jag och min inspirerande blogg :) You made my day!

Kanske dags för mig att visa er en bild som kan bevittna om min vikminskning. Förändringen syns åtminstone lite gran och jag måste erkänna att det faktiskt gör mig stolt :) Jag kämpar på även dom dagar som känns mer eller mindre jobbiga, hopplösa och omöjliga. Inte är det alltid lätt, men sånna här bilder kan verkligen få en att vilja kämpa vidare :)

Bilden till vänster är tagen för fyra månader sen, bilden till höger är tagen igår :)



Jag forstässer kämpa och om någon månad kanske ni kan få en bild till så ni kan följa mig i min kamp mot övervikten och följa mig i min förändring! :)

Mitt läsarantal har sjunkit en del sedan jag blivit mer slapp med uppdateringarna av min blogg, men samtidigt så känner jag själv att det sätter mindre press :) Det är givetvis kul med massa läsare.

Den mesta av min tid lägger jag ju faktiskt på mig själv just nu! Idag har jag varit iväg på gymmet å tränat. Fick ihop en timmes träningstid omman räknar bara aktiv träningstid och inte räknar in pauser och sånt. Jävligt skönt var det.

Efter jag nu en tid stått stilla på vågen så har jag ääntligen börjat minska igen och just nu har jag gått ner 22kg! Det är helt underbart!

Bilduppdateringen här är inte heller den bästa, men skitsamma! ni överlever nog ;)

Haha, idag har jag provat zumba för första gången tillsammans med Sofi. Jag kan säga att det var riktigt jäkla kul och vi skrattade hejvilt åt våra tappra men misslyckade försök att se snygga ut ;) hahaha...

Nej, men en timmes Zumba var fan svettigt värre! Kul som fan och efter ett tag kanske stegen sitter lite bättre. Tur att inte allt för många har behövt se oss. Fasr och andra sidan hade säkert grannarna också fått sig en rolig upplevelse av att se oss med våra höftrörelser ;)

Nått annat roligt som hänt idag är att jag fått en överraskning av Lennart. Han har nämligen tecknat ett träningskort till mig på Actic. I medlemskapet ingår simming, personlig tränare, massage, solarium, gym och kostråd och lite där till. Känns underbart. Kommer dock att börja försiktigt så man inte lessnar av att bli för mycket aktiv på en gång :)

Nu ska jag fortsätta umgås med Sofi.


Zumba var mer effektivt än jag hade kunnat tro faktiskt :)

Nu har jag tänkt prova Zumba någon dag, kanske imorgon! Alla säger ju att det är så jävla kul och effektivt. Men jag tror att de blir lite Zumba-dans när ma är ensam för jag lär ju se fånigare ut än fånigast. Jag kan som inte dansa och framförallt så går de inge bra om man känner sig fånig när någon ser på :)

Men sen, när jag blir bäst... dåååå kan jag visa de för min make också ;) *asg*

Det ska bli kul att testa faktiskt!

Jag har en tid funderat på att skriva lite kring min operation som jag vet att måga undrat över. Matvanor, rutiner, hur det går och hur jag upplever situationen. Så här kommer nu ett spontat inlägg riktat främst mot det bästa/värsta med att ha gjort en sån här operation.

Jag börjar med de värsta så inlägget kan få ett lyckligt slut med de smaskiga som är bra :)

Det värsta är egentligen inte operationens fel utan snarare min förkylning. På grund av att jag nu i en månad varit sjuk med bihåleinflammation, hosta och massor där till så har jag vissa dagar haft så ont och varit så illamående att jag knappt kunnat äta. Därav har mia matrutiner känts lite fel och orutinerade.

När det blir så att tiderna blir fel eller antalet mål blir färre än det ska så väcks det en oro inom mig att gå upp i vikt igen. Jag har varit i kotakt med dietisten som säger att det är helt naturligt att de blir så nör man är sjuk och att det faktiskt är helt okej så länge jag försöker och så länge jag ser till att ordna upp allt så snart jag blir mer kry.

Jag har inte gått upp i vikt, utan snarare tvärt om, däremot så går det ite särskilt fort just nu men på ett sätt så uppskattar jag det eftersom att rasar ma så hänger inte huden med lika bra. Jag vill helst inte tappa mer än högst ett kilo i veckan, vilket jag tycker är ett rimligt mål. För mig gör det inte nått om de blir enbart ett halvt kilo i veckan heller.

Aldrig någonsin har jag känt mig så lidande av att vara sjuk heller. Det har känts som att vågen stått still och abstinensen av att få komma ut å röra sig har varit enorm. Jag vill ut och vill få hundra procent ordning på allt.

För att komma till det mer positiva så har maten funkat bra igår och jag är inte lika krasslig idag. Det tyder ju på en tillfriskning. Idag verkar jag inte ha feber, och jag känner mig lite piggare.. Det är bara detta evisa jävla rosslande i halsen. _När jag ska sova så låter jag som en katt som spinner. Jag spinner dock av helt andra anledningar än välbehag och myskänslor.

Det bästa med operationen har nog varit rent känslomässigt. Jag känner mig ofta glad och sprudlande positiv, jag VILL ut och gå. Klart man alltid viljat de med hundarna för att DOM ska få sitt, men nu vill jag det för mig själv också. Jag känner mig redan lättare och promenader känns så givande.

En annan väldigt positiv grej är ju faktiskt att jag har mer kontroll över godis, mat och sånna saker eftersom det inte alls intresserar mig som innan. Morötter är godare än godis! :) Och för att fortsätta med de positiva så tycker jag plötsligt om potatis som jag alltid innan avskytt.

Ni ska få veta mer om operationens alla bitar en annan gång men det räcker för denna gång! Dags för lunch nu och sedan lite slappartid i soffan. Mår jag bättre ikväll så blir det fan en låååångsam liten promenad i alla fall.. är så less att vara inne :(

Usch, nu har man haft en jobbig period när de gäller saker kring operationen och vikten. Inte alls nå tankar om att man ångrar operationen eller så, men de är så påfrestande och jobbigt närvikten står helt still under en längre period .. om man nu kan kalla en och en halv till två veckor för lång period. Men de känns så länge när man vet att många går ner flera kilo i veckan i början. Det blir lixom plötsligt svårt att tänka på att alla är olika individer.

En tröst i allt är väl när Sofi tillexempel talade om för mig att hon ser en förändring nästan för varje gång vi träffas om de gått mer än tre dagar mellan gångerna vi setts. Så uppenbarligen så sker en minskning och en förändring rent kroppsligt men vikten avslöjar abslut inte förändringen de minsta lilla.

Kanske är de så att kroppen omfördelar. Och nu när man börjat komma igång mer med promenader och sånt så omfördelar väl kroppen fettet och sånt. Men när vågen står still så känns de jobbigt och hopplöst, men skam den som ger sig ;)

Jaja.. däremot känns de jävligt skönt att ha fysisk ork att promenera och röra sig igen utan att ha ont i hela magen. Däremot har jag ett av operationssåren som helatiden bråkar med mig och spricker upp lite å blöder då och då. Men annars känns de underbart att kunna promenera igen!

Idag har vi långpromenerat och ska snart ut en liten vända till :) Ville bara ge er ett livstäcken.. och så vill jag visa er några bilder som en kompis tagit på mig förra veckan. Men jag visar bara några, orar inte visa alla för det varmååånga!

Hon ska vid ett senare tillfälle ta mer bilder då jag har med mig båda hundarna så jag får lite bilder tillsammans med dom också :) Mina små guldkorn..



















Terese som tagit bilderna har en hemsida som ni kan besöka: www.TSphotos.se

känner mig nöjd över att mitt ansikte kommit fram mer nu när man minskat lite i vikt och sånt. Dubbelhakan blir mindre och mindre och nu har man snart enbart EN haka och inte två ;) UNDERBART!!

Är faktiskt jobbigt att få i sig maten när man mår illa eller inte känner någon matlust. Det är jobbigt att ständigt äta flytande och man är less på att ha ont. Trots mitt ENORMA blåmärke så gör de mest ont invändigt än på!



Mitt blåmärke sträcker sig lixom bakom höften vilket inte känns så normalt? Dock så ringde jag till sjukvårdsrådgivningen nyss som sa att det troligtvis är en inre blödning i huden, alltså därmed inte farligt. Men trots det så skulle jag komma in idag kl 18.15 så dom får undersöka saken för säkerhetsskull. USCH!

Jag har mått rätt så illa, vilket faktiskt också är helt vanligt så här i börja och under läkningsperiod. Det är inte roligast i världen att gå på flytande mat när man känner sig illamående. 2dl mat, 7 gånger om dagen och varje måltid ska ta 40 minuter så systemet hinner med så här i början.

07.30 - frukost
10.00 - mellanmål
12.00 - lunch
14.00 - mellanmål
16.00 - mellanmål
18.00 - middag
20.00 - mellan/kvälls -mål

Känns som att man inte hinner mer än avsluta en måltid så ska nästa påbörjas! Men som tur är så brukar man börja känna sig mer hungrig och tillfreds med att äta efter 3 veckor för just nu är de mer plågsamt med allt ätande! :P

Jaja, nu har ni fått lite info om det! :)

Tack snälla sjukhus för den "fina" felinformationen man fick. Jodå.. självklart kan jag äta min ADHD medicin trots de mediciner man fått nu för smärta och allt vad de då är. Idag började jag ta min concerta igen och har fått ångra hela dagen att jag gjort de. Har hulkat, mått illa och haft en jobbig smärta..

Undrade väldigt mycket varför och kom på att jag nog ska säkerhetskolla de med medicinerna (IGEN.. för fjärde gången då!). Sjukhuset viste uppenbarligen inte vad dom snackade om eftersom att min concerta i kombination med den lugnande medicinen för mina tarmar inte alls är en bra kombination då de kan orsaka kraftig illamående och svårigheter att andas!

Jaja, då vet jag det! Hädan efter får jag nog fråga 4 gånger istället för bara tre gånger som jag hade frågat innan eftersom att dom tre första svaren uppenbarligen kan vara fel!

Trots illamåede idag och smärtorna så har jag ändå kämpat på med att kunna äta och dricka, jag har varit på en kort promenad förut och en lite längre nu. Dock i lugnt tempo! :)

Har hunnit vara på studion och hunnit vara till Linda på besök.

Nu är de dags för att käka middagen, om någon timme är de sista måltiden för idag som då är ett mellanmål/kvällsmål och sen ska jag med gott samvete krama min varma vetekudde till söms och hoppas på en natt med bättre sömn, mindre smärta och en dag imorgon utan denna hemska illamående! :)

Förövrigt så går det bra.. bättre och bättre! Jobbigt är de så klart men inte lika jobbigt nu som dom första två dagarna för att man kommer ju mer och mer i rutin! :)

Åh vad jag är less på att vara trött och ha ont. Man blir ju aldrig utvilad då oavsett hur mycket ma sover. Jag är ju en sån som i normala fall sover på mage, men de går ju absolut inte nu. Har legat hela natten och vridit och vänt på mig tillsammans med min värmekudde som Lennart köpte till mig igår. En sån man värmer i micron.. Man kan även kyla den i frysen..

Känner faktiskt att mitt hummör denna morgon inte är det bästa men de blir säkert bättre sen. Nu har jag i alla fall fått i mig min frukost för en stund sedan så nu är de väl dags att duscha! :)

Ha en kalasbra dag! :)

Här sitter jag med min frukost i näven och kikar runt lite på nätet. Känns som att jag sovit konstant sen jag kom hem från lassarettet och de käns som att jag med lätthet skulle kunna sova ett dygn till, men så blir det inte!

Idag ska jag faktiskt försöka göra lite nytta utan att för den skullen överanstränga mig själv. Jag ska ut å promenera på gården bara en stund, se till att få i mig alla mina måltider och all vätska jag behöver och försöka leva denna dag men högsta allvar :)

Skönt är det att vara hemma men tråkigt att inte ha Natalie att gå/ligga och prata med när man vill. Idag startade min morgon 07.00 Vilket den i snitt kommer fortsätta göra frammåt.

Gällande min sjukhus vistelse så var inte sköterskorna särskilt trevliga oh inte heller särskilt hjälpsamma alla gånger. Som exempelvis när mitt dropp på ena handen hade åkt snett... Jag förklarade att den inte satt som den skulle men den ena sköterskan envisades med att den vist gjorde det. En hel nat fick jag ha de där troppet helt fel medans sköterskan fortdatte att envisas.

När sen morgon personalen kom så undrade dom varför i helafriden inte förra sköterskan hade bytt hand på min dropp när de satt fel på den nuvarande handen. Ett tag senare så kände jag att även droppningen på höger hand inte alls satt bra. Sköterskor kom in och ansåg väl att ingenting var galet men envis som jag är så forsatte jag hävda min rätt om att dom får göra ett nytt hål för droppen för den på handen satt fel.

Sköterskan säger till mig att så länge man kan se att de droppar så sitter den rätt för annars skulle de inte droppa. Jag förklarade att jag fick ont och att jag verkligen kände att den är fel, men hon tog lixom inte ens bort "bandaget" runt nålen för att titta hur de satt.

Ytterligare ett tag senare så kom en kirurg upp på rummet och kollade till droppet och sånt och de tog någon enstaka sekund då fick droppet bytas eftersom mitt dropp satt FEL! det satt inte i något kärl. Det var ju det jag sa helatiden! Min hand var svullen som fan dessutom.

Sköterskorna på det där stället hade lixom redan hunnit skälla ut en för att man inte viste vad man prata om när de i slutänden visade sig att det var jag själv som hade rätt. Allt man gjorde ifrågasattes. Så även när man hade ont så sa dom emot, när man inte hade ont så skulle man ta mediciner i alla fall och när jag fick alergiproblem så gav hon mig en medicin som jag inte brukar äta fast hon hävdade att det var den medicin jag vist brukat äta.

En sköterska var jätte irriterad och snäste om att hon får då fan aldrig äta middag för alla jävla patienter ringer på klockan helatiden så man får kliva upp femton gånger. Hon ville väl förfan äta middag hon med.. En sån sköterska kan man undra vad dom gör inom yrket?

Jag och min rumskompis pratade lite grand om titthålen man har och framförallt hur blåt och vulle min mage är. Sköterskan som infann sig i rummet samtidigt (kärringen mot strömmen i alla lägen) talade då om för mig att jag var varken blå eller svullen. Haha.. hon måste skämta! Är hon så envis så hon förnekar det faktum att min mage är blå och svullen, eller är kärringen bara blind?

Och nej, hon var inte ironisk.. hon var sur, grinig och allvarlig!



Nej hörrni.. skönt att slippa personalen faktiskt! Min läkare var i alla fall toppen! :)

Iblans kan man undra vad som krävs för att folk ska fatta! Skrev ju mitt inlägg om hur less jag är på alla dessa designfrågor, speciellt nu när man är ny opererad och inte piggast i världen. Till och med i det inlägget får man frågorna! Varför läser inte folk de dom kommenterar eller varför försöker dom ite hitta svaret på sin fråga innan dom frågar?

Skitsamma, orkar inte tänka på det nu!

Nu har jag fått komma mig hem och jag mår väl som man borde så här dagarna efter operationen. Min läkare tyckte att jag såg "oförskämt pigg ut" ;) Så de kändes ju bra.. Nu är jag trött och sliten efter en bilresa på tre timmar och har beslutat att lägga mig till sängs och vila.

Sömnen har ju inte varit den bästa på sjukhuset direkt!

Lovar att berätta mer om allt sen, men nu måste jag få vila upp mig lite.

...nästan lite för nära! Fast jag tror att även om det vore 3 månader och inte tre dagar så skulle de kännas alldeles för nära när det om tre månader bara var dessa tre dagar kvar! Det lät invecklat.. haha

Ja, man börjar känna nervositeten stiga, om du en nervositetsstigning var möjlig, men de ska nog säkerligen gå bra i slutänden. Man måste tro det och man måste ha vilja. Det har jag! :)

Idag har jag dock inte fått i mig all måltidsersättning som jag ska för när jag skulle äta lunch så var jag fortfarande mätt sedan frukostersättningen :/ Men det gjorde ingenting sa dom på sjukhuset när jag pratade med dom. Blev nämligen tvungen att ringa dit idag för att få veta hur många dagar före operationen jag måste vara utan min ADHD medicin.

Jaja, bara ett litet livstäcken från mig. Jag lever i allra högsta grad till skilnad från min man som totalt har slocknat i sängen redan. En tröttis! <3



Kollade på dessa två bilder av mig själv.. Ganska konstigt.. Den andra bilden är as-suddig och i helt andra färger än den första. Ändå är den tagen vid samma tillfälle, med samma kamera och samma inställningar. Hmm.. måste varit väldigt skakig på handen :P

Min lugg ser också väldigt hackig ut, riktigt så hackig är den inte.. Att den är sned vet jag, men de ska den vara :) Men den ser så hackigt klippt ut! hmm.. mysko bild de där :P

Dagen började bra, på bra hummör och allt i rätt ordnig. Har promenerat och gjort en del på dagen. Men måltidsersättningarna har inte gått bra idag eftersom jag haft knip i mellangärdet. Vilket man även kan kalla magkatarr. Jag har fått så förut för länge sen och vet att de hjälper om man äter nått.

Jag provade få i mig mina ersättningar men de gick inte för att jag hade ont och ville kräkas eftersom att konsistensen på ersättningen inte är den behagligaste om man mår illa..

Jag försökte igen, igen oh igen med denna ersättning men de gick fan inte! Jaja, det är väl bara att gilla läget tänkte jag men senare på eftermiddagen så blev jag så trött, yrslig och utan energi så jag ringde helt enkelt till sjukhuset där jag ska opereras och då sa dom att det var helt okej att jag åt en portion med vanlig mat eftersom att det ofta är de som krävs om man får sån magkatarr.

Jag ville verkligen inte fuska med vanlig mat men eftersom jag behövde näring så var jag så illa tvungen. Hade det inte varit för jag hade ont och mådde illa så hade säkert vanlig mat smakat gott, men denna gång var de inte alls särskilt gott, men som tur är så försvann min värk tillsist och energin kom tillbaka och jag mår inte särskilt illa heller. Så imorgon kan jag åter igen äta min ersättning!

Pratade med ersta lite tidigare också om hur det går. Och när jag sa hur bra det gått och hur bra jag klarat det så blev hon jag pratade med OERHÖRT IMPOERAD! Hon sa att det är väääääääldigt få som verkligen håller sig till ersättningen utan att fuska med mat så hon var mäkta imponerad. Det gjorde mig bara ännumer stolt ska jag säga! :) *underbart*

Hon blev väldigt överraskad över mitt viktresultat också och de kändes skitkul!

Jag ville inte fuska med mat idag, även om de kanske inte kan kallas fusk om till och med läkaren rådde mig till att äta en liten portion med mat. Men jag kan ärligt säga att vore det inte för illamåendet och det så hade jag aldrig ätit det jag åt.. Men de kan jag inte fortsätta må dåligt för nu. Jag ringde, jag försökte verkligen massor innan och jag lyssnade på hennes råd!

Imorgon är en ny dag men nya piggare tag :)

Jag har ändå klarat detta med bravur och min heder i behåll!
Duktiga, duktiga jag :) <3

Idag har det gått 11 dagar sedan jag började med min period av flytande. Det vill säga ersättningsdrycker i form av nutrilette, modifast och sånna saker. Jag har kämpat på bra och är oerhört stolt över mig själv faktiskt. Man ska ju helst gå ner lite i vikt och sånt inför operationen för att minks akomplikationerna. Ju fler kilon bort, desto mindre komplikationer blir det.

Resultatet när jag vägde mig var imponerande och lite smått chockerande tyckte jag. Mer än jag faktiskt hade kunnat tro. Jag la märke till igår att mina byxor hade blivit lite väl stora och mina jeans som jag inte kunnat stänga igen plötsligt passade jättebra.

Än så länge har jag beslutat att inte ofentliggöra min vikt däremot ska ni få en lista på hur mycket neråt det går. Så från och med måndag den tredje oktober har jag tappat:

- 9kg i vikt
- 7cm runt midjan
- 14cm (!!!!!) runt låren
- 0cm runt vaderna
- 8cm runt byst (känns väl minst bra för dom vill jag gärna behålla)
- 4cm runt rumpan

MED ALL RÄTT SÅ ÄR JAG STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!

Nu har min blogg varit väldigt tyst men jag har inte suttit mycket vid datorn och framförallt så jobbar jag mot en stor förändring i mitt liv!

som jag nämnt i bloggen förut så måste jag gå ner i vikt och ligga på ett BMI under 30 för att kunna få barn. Detta på grund av att jag och min man måste genomgå en IVF -behandling för att kunna få barn ihop, och det beror ju på att jag åkte in akut för att operera bort en systa men vaknade upp utan äggledare.. Hela den traumatiska och jobbiga situationen kan du läsa om HÄR!

Hur som helst så fick jag efter den operationen ett erbjudande om att göra en Gastric By Pass som är en operation för överviktiga människor som är en hjälp att gå ner i vikt. Vist låter de enkelt? Men det är det inte..

en GBP är en farlig och stor operation som kräver oerhört mycket av den som ska göra operationen. Det finns många både jobbiga, stora och farliga biverkningar som man kan få om man inte sköter sig rätt.

Jag tackade nej till den operationen för att jag hade mycket att tänka på och framförallt så behövde jag tid att få läka mina känslor kring situationen att jag som så gärna ville ha barn stod där som en ung och ofrivilligt barnlös kvinna. Jag ville försöka själv!

Jag har kämpat och jag har gått ner 20kg själv, men de pendalr och det är svårt och anlag för övervikt har vi absolut i släkten. Jag vet att jag kan själv, men det skulle inte gå på ett år eller två utan då snackar vi FLERA ÅR! så tillsist bestämde jag mig för att faktiskt göra denna operation i alla fall.

som ni sett på bloggen så har jag skrivit en del om att stora förändringar väntar och att jag inom snar framtid ska opereras, så nu vet ni också precis vad det gäller!

Detta kommer att bli ett långt inlägg, men det är upp till er om ni vill läsa!

Om allt går som planerat så kommer min operation att ske på Tisdag. Två veckor före operationen så ska man gå på ENBART diet-shakar och vatten. Det kan vara nutrilette, modifast eller vad man då väljer. Men jag får absolut inte äta nått annat. Inget som innehåller bitar heller, även om de finns soppor och annat som faktiskt tillhör lågkaloridieterna.

Nu har jag käkat/druckit dessa shakar i över en vecka och jag är spyless på konsistensen och smaken. Förvånansvärt nog så har jag faktiskt varit på mycket bättre hummör. Alla jag känner som gjort dena operation eller känner någon som gjort det har sagt att det är hemskt dom två veckorna före. Man blir trött, grinig, sur, överkänslig och allt däremellan.. Så jag hade väl föreställt mig det värsta.

För mig har det inte alls varit så. Jag har varit mer pigg, glad, frammåt och har lättare att somna på kvällarna och vakna på morgonen. Vist är man less och vist är man sugen på mat.. Men det står jag ut med!

Snart är det dags för operationen och efter det börjar de största förändringarna att ske. Jag har skapat en kategori på bloggen som heter "min viktkamp" och där kommer ni att kunna följa det som händer, hur jag kämpar, hur jag mår, hur det går och allt som jag känner i situationen.

Från början tänkte jag döpa kategorin till "mot andra bullar" eftersom att de handlar om en livsstilsförändring för att i slutänden kanske kunna nå mitt mål... att få en bulle i ugnen ;) Från bulle i munnen, till bulle i ugnen helt "enkelt"..

Efter operationen så ska man äta flytande i 4 veckor, många fuskar för att dom "klarar av" att äta vanlig mat, men frågan är ju om dom verkligen tagit in informationen om denna operation, för att man ska inte äta flytande för att man inte klarar av att äta annat eller för att man inte mår bra.. Utan man ska äta flytande för att kroppen ska vänja sig vid den extrema flrädring som skett under operationen och för att "sömmarna" i magen ska kunna läka som dom ska. Har man för brottom så kan man få komplikationer från en sekund till en annan.

Sömmarna som dom sytt ihop tarmen med kan spricka, man kan få tarmvred, tarmfickor och allt möjligt. Och det är faktiskt inte värt den risken bara för att man har brottom eller saknar den vanliga maten. Hällre göra det rätt från början än att eventuellt skapa framtida komplikationer!

Svårast tror jag kommer bli dom strikta måltiderna. Man ska/kan alltså bara äta 1-2dl mat per måltid och man ska göra det SJU GÅNGER OM DAGEN på fasta tidpunkter. Tidigt på morgonen startar dagens matchema. Varje måltid ska dom första veckorna ta ca 40-50 minuter och sedan ska dom för resten av mitt liv ta minst 25-40 minuter. Ingen enkel match i början, men om man är inställd på det och verkligen vill.. då klarar man det! Utöver dessa strikta tider så är det även viktigt med VAD man äter. Godis och sådant finns det inte plats för (naturligtvis kan man unna sig LITE nångång) eftersom att man äter såpass lite så är det extra viktigt med att äta rätt så man får i sig de man behöver. Allt sånt får man info, papper och dietisthjälp för. Ska även äta mediciner två gånger om dagen from now and ever för att få i mig sånt som kroppen kommer behöva och som kroppen får brist på efter operation!

Jag hade ALDRIG gett mig in i det här om jag inte trode att jag seriöst och på rätt sätt skulle klara det. Därför har jag under en period redan nu före börjat kliva upp ordentligt på morgonen, lägga mig i tid, dricka min ersätnning långsamt och föreberett mig för hur jag ska lägga upp min dag.

Utöver det så ska jag dricka 2 liter vatten varje dag (vilket egentligen alla ska, men det är extra viktigt efter man gjort en sån här operation). En sån här stor förändring är nog rätt så jobbig för dom flesta och för mig är det en oerhört stor grej eftersom att jag alltid har haft och har svårt för förändringar. Speciellt när det är så stora förändringar.

Många som gör operationen tar det inte på allvar, dom tror att det som sägs före operationen inte är så allvarligt som dom framhäver det och dom lyssnar inte alltid så bra till vad som gäller utan missköter sig rätt så ordentligt. Men jag har många runt omkring som gjort operationen och jag vet även dom som fått hemska komplikationer på grund av att de misskötts, vet dom som mått toppen och utan problem och jag vet dom som fått massa komplikationer trots att dom skött sig.. DÄRFÖR kommer jag att ta detta på fullaste allvar och på så sätt få dom bästa förutsättningarna för att klara det bra!

Så nu, den sista tiden, har jag helt ägnat till mig själv, alla förändringar och att lyckas!

Anledningen att man går på dessa shakar/måltidsersättningar är för att minska fetterna kring levern. En överviktig människa har kraftigt utökade fetter kring levern och därmed blir levern tung. Med hjälp av denna ersättning så går man ner i vikt, leverns fetter minskar och den blir lättare och därmed gör det att operationen lättare kan genomföras och komplikationerna minskar. Och om man fuskar så kommer dom att kunna se det och kan därmed neka dig på operationsbordet!

Jag har nu, från och med 3 Oktober gått ner 8kg för att jag skött mig bra med promenader ersättning och sådant :) Nu önskar jag mig själv lycka till och ber om ursäkt för ett "plågande" långt inlägg..

Så länge man inte ger upp, så har man inte misslyckats!
Jag kan, jag vill, jag klarar det :)



Som ni ser på bilden ovanför så kopplas magsäcken bort och tarmen kortas ner en hel del.