(detta inlägg skrev jag inne på min hemsida tidigare, men jag kopierar in de hit också så jag slipper skriva om de senare)

... Ni bloggläsare som har följt med mig och min blogg i över ett år kommer kanske ihåg inlägget jag skrev i bloggen den 19 juli förra året om att jag opererade bort en systa.



Men tänkte ge er lite mer information om hur den operationen verkligen gick till och hur sanningen faktiskt är. Nu är hela den här historien väldigt lång och traumatisk och fruktansvärt jobbig för mig. Men hoppas att du orkar läsa ändå!

Jag kontaktade vårdcentralen i öjebyn redan i december 2008 på grund av smärtor i äggledarna. Hon jag pratade med sa att de låter som att jag fått en äggledarinflammation "men de är inte farligt om man inte går med det länge" så hon skulle skicka ut en tid till mig. Men ska man ta de riktit från början så kontaktades vårdcentralen redan år 2007 för att jag ville utreda varför min mens blivit så oregelbunden och konstig. Jag kunde ibland blöda 2-4 veckor i sträck och sedan vara utan i en vecka och sedan blöda lika länge igen. Dom tog blodprover på mig men var inte särskilt intresserade av att försöka hjälpa mig mer än så för tillfället. Jag förklarade ju för dom att jag och Lennart vill ha barn men dom envisades och sa att man inte brukar göra större utredninar förens man försökt i ett år.

Men när jag då kontaktade VC i december 2008 så skulle dom skicka ut en tid till mig som aldrig kom så åter igen ringde jag dit och förklarade mitt problem. Jag hade krafitg värk och jag hade då blött i säkert 3 veckor. Dock inte alls som en vanlig mens utan pyttelite. Människan jag pratade med ursäktade att ingen tid hade kommit och skulle skicka ut en ny. Samma procedur än en gång.. ingen tid kom och jag kontaktade dom igen. Vist kunde man ju önska att de skulle kommit en tid då, men nej.. Inte denna gång heller!

Jag kontaktade då mitt personliga ombud (PO) och bad om hjälp att få en tid då jag såg detta ganska allvarligt efterosm sköterskan jag pratade med i december hade sagt att de kan vara farligt att gå med en äggledarinflammation för länge och jag och Lennart vill ju faktiskt kunna få barn och så länge jag hade så ont och så länge min mens var som den var så kunde inga barn bli gjorda!

Äntligen fick jag mig en tid på vårdcentralen tack vare mitt PO <3
Jag kom in på vårdcentralen och hade förväntat mig en gynundersökning eftersom de var det dom hade sagt till mitt PO att vi skulle göra. Jag ogillar verkligen gynundersökningar då de ger mig obehagliga minnen av annat jag upplevt i mitt liv, men fortfarande så ville jag ha barn så jag andades in hundra kilo luft och for dit. Men ingen gynundersökning gjordes utan de som gjordes de vat att jag fick komma in och berätta vad som var problemet och inte mer än så! Jag fick bara en ny tid så jag kunde göra en gynundersökning sen.

Vid de här laget är vi redan i maj månad och jag blöder fortfarande och har fortfarande ont. En gynundersökning görs och dom hittar då en systa på min äggstock. Glädjande nog så kunde man ju av de dra slutsatsen att de inte var någon äggledarinflammation som orsakade mina problem utan de var en stor systa! Och med stor menar jag STOR! Den var 4cm i diameter. Läkaren talade om att aneldningen till att jag blöder är att man kan göra det när systan ska gå sönder, men typ blöder ut systor. Men eftersom det tagit så länge och den var så stor så remiterade han mig till sunderbyn för operation... I AUGUSTI! Ja, ni hörde rätt.. I Augusti skulle jag få operera mig för att under sommaren har dom lite dåligt med tider för sånt. Lite dåligt med läkare.. Så jag skulle gå hela sommaren med min smärta och fick inte ens smärtstillande. Jag skull gå hela jävla sommaren och blöda! Det var ju förfan deprimerande.. Men de var bara bita ihop och vänta då!

Smärtan ökade för mig allt eftersom och en morgon i Juli (Nadia, jag råkade säga fel till dig med månaden märkte jag nu när jag kollade upp de), Närmare bestämd den 16 Juli så hade jag så fruktansvärt ont så jag skrek, kräktes, grinade, kröp och hade svårt att andas och jag blödde så kraftigt så jag blödde igenom både binda och tampong på 10 minuter. Lennart hjälote mig in i bilen och tog in min akut på kvinnokliniken på lassarettet i piteå där dom genast gjorde ett ultraljud på mig och bara det gjorde så ont så jag inte viste vart jag skulle ta vägen. Då mätte dom systan som tidigare var 4cm i diameter till 6,5cm i diameter och beslutade då att skicka mig akut till sunderbyns sjukhus i Luleå för operation.

När vi kom till sunderbyn så fick jag med häjlp av Lennart fylla i ett papper. Sköterskan som kom med pappret till mig sa att det är viktit att jag fyller i allt eftersom de är något som personalen ska veta för att "lära känna mig" lite mer och för att dom ska kunna ge mig bästa möjliga vård. Jag fick skriva varför jag var sjukskriven och en hel del annat. Jag markerade VÄLDIGT TYDLIGT i det pappret att jag har problem med mycket ångest och stress och inte klarar av särskilt mycket utan stöd av min man eller min mamma. Eftersom Lennart hade barnen kunde han inte stanna kvar just då och jag viste ju vad som väntade så jag kände att de nog skulle gå bra.

Smärtan ökade kraftigt igen men en läkare kom in och talade om att dom inte såg mig som ett så akut fall så jag skulle få vänta till dagen efter med operation. Skulle opereras på eftermiddagen. Men då mina smärtor så kraftigt ökade så beslutade dom att göra ett uldraljud på mig IGEN! Denna gång mätte dom min systa till 7cm i diameter och då beslutade dom för att operera mig samma kväll ändå! Jag fick två valmöjligheter:
Antingen så går vi in vaginalt och "sticker blint" som det kallas. Då punkterar vi alltså systan  men skalet kommer finnas kvar. Risken finns då att systan kommer tillbaka. Eller så gör vi ett snitt på högst 2cm i bikinilinjen, punkterar den och plockar ut skalet också.

Det enda som existerade i mitt huvud var att jag och min älskade, fantastiska prins ville ha barn tillsammans och efter att ha blödit i över 90 dagar så var jag inte särskilt sugen på tanken att en systa skulle kunna komma tillbaka och förstöra allt igen och vadå.. 2cm är ju ingenting att bråka om så självklart valde jag  ju snittet! Jag ringde Lennart som också tyckte det med snittet lät bättre!

Jag vaknade på uppvaket och dom hade en jävla syremask eller vad fan det är i ansiktet på mig. Jag fick panik på grund av min posttraumatiska stress då de gav mig obehagliga minnen till tidigare upplevelser. Jag skrek och bad dom ta bort den. Det var fruktansvärt att vakna till känslan av panik. Sköterskan försökte lugna ner mig och förklarade att dom vill att jag ska ha den på så dom kan hålla mer koll. Men jag klarade verkligen inte av den och slet av den så fort jag kunde. ag kan inte förklara de, men den känslan jag fick av att ha den masken i ansiktet fick mig att vilja gå av på mitten!

Jag var torr i munnen men fick inte dricka, jag hade så ont så jag inte kunde röra mig men fick inte mer smärtsillande för tillfället. Jag fick vara dom kommande 7m timmarna inne på uppvaket för att dom inte hade "personal nog för att köra mig till mitt rum". Men tillsist fick jag komma till mitt rum, då var klockan fem på natten och jag fick tillgång till min mobil. Skickade ett sms till min älskling och talade om att operationen var gjord, men då sov nog han! Jag försökte sova men hade ju alldeles för ont men samtidigt tänkte jag att hällre ligger jag sömnlös ett par nätter i smärta så här då jag vet att de snart är över än att fortfarande ha en systa som orsakade mens och hemsk smärta helatiden!

På morgonen kring nio tiden så hade jag fortfarande inte sovit en blund. En läkare kom in och satte sig brevid min säng i rummet där jag låg tillsammans med andra patienter. Hon pressenterade sig och talade om att de var hon som hade opererat mig i asistans av annan läkare. Hon själv var en läkarstudent men den riktiga läkaren var den som hade assisterat henne och talat om vad hon skulle göra. Detta gjorde mig upprörd eftersom jag VET att en läkarstudent inte ens få vara närvarande i rummet utan min tillåtelse. Men jag lossades inte om de för tillfället utan fortsatte att lyssna på henne och de hon hade att säga. Hon förklarade att min kraftiga smärta hade orsakats av att min systa hade virat sig runt min äggledare och de var det som hade orsakat den kraftiga smärtan, men då hade dom även märkt att min äggledare var sjuk så dom hade varit tcungen att ta bort den. I en sekund eller två orsakades jag av en kraftig panikkänsla som gjorde att jag grät. Sen log jag och kände att jag i alla fall har den andra kvar och fortfarande kan jag få barn.. Då säger kvinnan "Tyvärr så upptäckte vi ju då att även den andra äggledaren var sjuk så vi fock ta bort den med!" Jag grät så mycket så jag skrek. Min panik och ångest var fruktansvärt kraftig. Varför kunde hon inte bara direkt säga att båda var borta istället för att ge mig hoppet först om att en fanns kvar!?

Kvinnan reser sig upp och säger "Om de är något du undrar över så ring på de röda larmknappen", sen går hon! Så jävla opreffertionellt. Hon erbjöd mig ingenting. Ingen medecin mot min ångest, ingen telefon att ringa min man med, ingen att prata med. Dessutom hade hon gett mig denna information trots att de i mina papper som jag fyllde i dagen innan stod att jag lider av en posttraumatisk stress, ångest och att jag inte kan handtera mycket alls utan stöd av mina nära. Som om inte det var nog så sa hon detta till mig helt öppet inför de övriga som var på samma rum som jag. hon tog mig alltså inte i enrum.

Kvinnan från sängen brevid min kom till mig och trängde in sig brevid mig på min säng och pratade mig ur min ångest. Hon tröstade mig. Sträck mig i pannen och berättade lite saker som fick mig något lugnare. Jag fick då andas nog för att kunna ringa till Lennart, mamma och moster! Lennart var så lessen för han inte hade någon som helst möjlighet att komma förens dagen efter egentligen. Mamma skulle komma och hälsa på mig samma kväll och mitt hopp var att få åka hem med mamma till Lennart för att inte fan ville jag ju vara kvar där. Jag vill hem, hem till min trygghet och till Lennarts famn men läkarna ville ha mig kvar i minst två-tre dagar till.

Hela den dagen var helt basserad på panik och ångest, tankar och hat. Jo, jag kände hat! Dom hade behandlat mig så fel och tänk om jag sagt att jag vill att dom ska "sticka blint".. Vad hade hänt då?! Kanske hade de blivit ännu värre!

På eftermiddagen kom mamma och hon kämpade verkligen för att få ta med mig hem. Tillsist tillät dom de om jag lovade att äta mat ordentligt! Men vem fan vill ha mat när man är så nertryckt som jag kände mig då? Inte då jag i alla fall, men jag tvingade i mig den äckliga maten och gjorde allt för att få komma hem!

Det kom då en sköterska till mitt rum sen och sa att de måste vara en läkare som skriver ut mig så jag få vänta i ca 30 minuter. Vi väntade, och väntade men ingen läkare kom. Mamma ringde på larmknappen och dom sa att de är för mycket att göra nu. Dom hade bara en läkare på hela sunderby sjukhus som tog hand om alla avdelningar. Akuten, alla patientrum m.m men om 20 minuter så skulle den läkaren gå av sitt pass och en annan läkare skulle kliva på sitt pass och då skulle den läkaren som klev av komma upp och skriva ut mig. Vi väntade men ingen kom och åter igen ringde mamma larmknappen! Nu var mamma uppriktit upprörd och talade om att antingen så kommer de en läkare NU annars skiter vi i att vänta och åker hem i alla fall. Jag skulle ändå tillbaka dagen efter på ett möte med "den riktiga" läkaren då.. tillsammans med Lennart. Så sköterskan gick med på att låta mig bli utskriven dagen efter istället och låta mig åka hem ändå!

Väl hemma så fick Lennart ta hand om mig. Hera fick flytta till min kompis Sofi i några dagar för att hon klarade inte av att vara lugn kting mig. (Hera var min schäfer). Dagen efter klev vi upp före fan för att vi skulle vara senast 9 på sjukhuset i Luleå men när vi väl var där så fick vi sitta och vänta till 13.00. Jag som knappt kunde gå eller sitta erbjöds ingen liggplats under den tiden. Men tillsist kom läkaren och ursäktade att de tagit lite tid.. LITE!?

Då kom nästa slag.. Läkarstudenten som talade om för mig morgonen innan att dom tagit bort systan m.m har tydligen gett mig felaktig information. Jag hade ju ingen systa som dom från början trodde nä! Det var bara min äggledare man såg på ultraljudet. En normal äggledare ska vara som en daggmask i storlek. Min var 6cm bred och 9cm lång och full av blod. Min smärta hade orsakts av att min äggledare hade virat sig runt sin egen rot. Den andra äggledaren va 4cm bred och lång. Detta fick mig ännumer att tänka på vad som skulle hänt om dom "stack mig blint". Men den tanken lämnade jag fort för de var ganska irrelevant.

Lennart var ganska upprörd och frågade hur fan dom kan ha gett mig denna information utan hans närvaro när de handlar om något så viktigt och när de står klart och tydligt i papprerna jag fick vad mina svårigheter var. Läkarensäger då "Ja, vi ber hemskt mycket om ursäkt för detta men vi hade inte läst de pappret!". Så varför i hellvete skulle jag fylla i det då!? Lennart fortsätter sin ifrågasättning och frågar varför en läkarstudent opererade mig och åter igen så ursäktade hon sig. Lennart fortsatte att ifrågasätta alla misstag dom gjort och läkaren ursäktade dom allihopa! Tillsist bad lennart henne skriva under ett papper på deras misstag men de ville hon inte göra för att hon ville inte sätta sin läkarkarrier på spel för små misstag som kan hände vem som helst! SMÅ MISSTAG!?

Läkaren talade då om att de fanns IVF-behandlingar att göra. Det innebär att dom tar ägg från mig coh spermier från han och planterar sedan in de i mig så jag fortfarande kan uppleva en graviditet, men innan de kan göras så måste jag gå ner massor i vikt eftersom man inte får ha ett BMI över 30! Jag får endast tre gratis försök i mitt liv och sedan kommer de kosta mig 30.000kr per försök att bli gravid. Den goda nyheten i de hela var att de oftast lyckas! Det största slaget av dom alla var att läkaren talade om att detta berodde på en äggledarinflammation som legat för länge. Tänk om dom kunde hjälpt mig redan från början när dom misstänkte att de var en äggledarinflammation, då kanske jag hade sluppit detta. Vi skulle kontakta sundebyn för att få ett möte med mer info kring IVF-behandling en månad senare, men när jag väl ringde så tyckte dom att jag fortfarande var för tjock för att de ens skulle vara aktuellt med den infon.

Jag gick ner 22,5kg på fem månader och sedan har de stått still. Just nu är jag i ett sånt läge där allt bara står still, ingenting  går riktigt i den riktningen som de borde! Jag vill gå ner i vikt, men klarar för tillfället inte riktit av det själv! Jag har min ätstörning som helatiden sliter tillbaka mig dom stegen som jag går framåt. Mer info kring mit ätstörning ska ni också tids nog få, men de lär jag nog skriva mer om i dom låsta inläggen och som jag sagt innan så törs ni allihopa be om lösenordet till dom inläggen!

Just nu är jag bara så less på den eviga fråga om när vi ska skaffa barn, om vi inte vill ha barn, om de inte är dags att skaffa barn m.m därför de gör mig så ont varje gång någon frågar! JA, jag vill ha barn och har viljat de i tre år nu. Jag är redo för barn och jag skulle bli en fantastisk mamma men problemet är att jag inte kan. 45kg till ska bort från min kropp innan det är möjligt och för att lyckas med det så måste jag få hjälp med min ätstörning! Än så länge så kastas jag bara mellan vårdcentralen, sjukhuset, psykologen och ja gudarna vet allt med det. Får inte den hjälp jag behöver och det kämpar jag med för fullt just nu!

Men snälla! Sluta nu fråga när vi ska skaffa barn och om vi ska det.. För det ska vi.. förhoppningsvis.. när de går! Nu har jag skrivit ner de allra mesta till er men orkar inte skriva mer nu annat än att jag blivit mycket felbehandlad då dom mycket tidigare had ekunnat hjälpa mig när jag bad om de och på så sätt så kanske jag hade sluppit detta. Men jag ska inte ge upp även om de stundvis känns som att jag inte orkar! Men jag och Lennart vill ha barn och vi ska fortsätta kämpa! och till alla er som nu frågat om jag anmält detta så har jag givetvis gjort det direkt efter operationen gjordes. Jag anmälde de till patientnämnden men läkarnas historia var ju självklart inte sann och den var ju helt skriven till deras fördel eftersom hon inte vill "riskera sin läakrkarriär!" så jag har INTE fått nått som plåster på såren.. men vad ska man göra åt det då? Inte särskilt mycket.. Fokus ligger nu i att få hjälp med ätstörningen så jag kan gå ner de som behövs! vill även tillägga att de snittet som skulle vara 2cm är 30cm brett under magen!

Men nu orkar jag inte skriva mer och har ni frågor kring detta så är de bara fråga!